Zlatibor
Redan i början av december, när vi hade fullt av snö i Belgrad, bestämde vi oss för att tillsammans med Marianne och Marko åka till Zlatibor och besöka deras vänner.
Zlatibor ligger i bergen, på 1000 meters höjd, i västra Serbien, med gräns mot Bosnien. I reklamen kan man läsa att det är känt som resort med kallt bergsklimat, ren luft, långa perioder av solsken under sommaren och "heavy snow cover" under vintern.
Det tar ca fyra timmar att komma dit och både Claes och jag hade sett fram emot lite skidåkning som omväxling. Hela Europa är ju fullt av snö och kyla!
Men inte Zlatibor här var alla gräsmattor mer eller mindre gröna och det var +12-15 grader, när vi kom fram på fredageftermiddag. Skidorna hade vi lämnat hemma. Här finns ca 20 000 sängplatser på hotell och i privata lägenheter. Så man behöver verkligen vinterturisterna och alla var förtvivlade, eftersom dom förlorade massor varje dag.
Vi blev inbjudna till Malisa och hans familj och bjöds serbisk gästfrihet i stora mått. Det var som seden bjuder en sked slatko (sylt, denna gång gjord på kvitten) och ett glas vatten, det börjar man alltid med när man kommer som gäst i en familj och speciellt när det är helg. Nu var det ju fortfarande jul.
Sen var det kaffe, rakia och små kakor innan middagen dukades upp. Malisa´s fru hade lagat mat hela dagen och det smakade verkligen jättegott allting. Hon har ett litet kök, ingen diskmaskin och små avställningsytor. Det jag aldrig kommer att kunna acceptera som ok, är att vi som gäster får sitta ner med mannen i huset för att äta, medan resten av familjen äter när vi är färdiga...
På lördagen begav vi oss till Mokra Gora, där det finns en smalspårig gammal järnväg att åka med.
Malisa, hans dotter Tanja och några andra släktingar åkte med oss, på denna "vintertur", med tåget. Turen tog endast 1 ½ timme vilket räckte alldeles ypperligt för mig. På sommaren kör man en längre sväng på 3-4 timmar.
Det var en massa vackra vyer och gamla järnvägsstationer att se, men det häftigaste var att stå ute på tåget och känna sig som i "vilda västern". Vi tänkte att detta skulle Edor och Gustav helt säkert gilla!
På söndagen var det så dags att åka hemåt igen och innan vi åkte passade Marko på att proviantera korvar, skinkor, fileer, kajmak och ost, på marknaden...Man är känd i den här regionen för sina fina charkvaror!
Väl hemma igårkväll var vi riktigt trötta. Bilkörningen i Serbien frestar på då det gäller att vara beredd på att allt kan hända i trafiken. Våra värdar i Zlatibor pratar bara serbiska och det är inte enkelt att konversera utan ett gemensamt språk. Och sen hårda sängar och frisk luft...
Idag har jag laddat hem mina hemtentamensuppgifter och börjat läsa artiklar som jag ska granska, det ska väl kunna fungera:)
Carolina sitter på planet från Bangkok och landar i morgon på svensk mark! Nu är hon efterlängtad!
Zlatibor ligger i bergen, på 1000 meters höjd, i västra Serbien, med gräns mot Bosnien. I reklamen kan man läsa att det är känt som resort med kallt bergsklimat, ren luft, långa perioder av solsken under sommaren och "heavy snow cover" under vintern.
Det tar ca fyra timmar att komma dit och både Claes och jag hade sett fram emot lite skidåkning som omväxling. Hela Europa är ju fullt av snö och kyla!
Men inte Zlatibor här var alla gräsmattor mer eller mindre gröna och det var +12-15 grader, när vi kom fram på fredageftermiddag. Skidorna hade vi lämnat hemma. Här finns ca 20 000 sängplatser på hotell och i privata lägenheter. Så man behöver verkligen vinterturisterna och alla var förtvivlade, eftersom dom förlorade massor varje dag.
Vi blev inbjudna till Malisa och hans familj och bjöds serbisk gästfrihet i stora mått. Det var som seden bjuder en sked slatko (sylt, denna gång gjord på kvitten) och ett glas vatten, det börjar man alltid med när man kommer som gäst i en familj och speciellt när det är helg. Nu var det ju fortfarande jul.
Sen var det kaffe, rakia och små kakor innan middagen dukades upp. Malisa´s fru hade lagat mat hela dagen och det smakade verkligen jättegott allting. Hon har ett litet kök, ingen diskmaskin och små avställningsytor. Det jag aldrig kommer att kunna acceptera som ok, är att vi som gäster får sitta ner med mannen i huset för att äta, medan resten av familjen äter när vi är färdiga...
På lördagen begav vi oss till Mokra Gora, där det finns en smalspårig gammal järnväg att åka med.
Malisa, hans dotter Tanja och några andra släktingar åkte med oss, på denna "vintertur", med tåget. Turen tog endast 1 ½ timme vilket räckte alldeles ypperligt för mig. På sommaren kör man en längre sväng på 3-4 timmar.
Det var en massa vackra vyer och gamla järnvägsstationer att se, men det häftigaste var att stå ute på tåget och känna sig som i "vilda västern". Vi tänkte att detta skulle Edor och Gustav helt säkert gilla!
På söndagen var det så dags att åka hemåt igen och innan vi åkte passade Marko på att proviantera korvar, skinkor, fileer, kajmak och ost, på marknaden...Man är känd i den här regionen för sina fina charkvaror!
Väl hemma igårkväll var vi riktigt trötta. Bilkörningen i Serbien frestar på då det gäller att vara beredd på att allt kan hända i trafiken. Våra värdar i Zlatibor pratar bara serbiska och det är inte enkelt att konversera utan ett gemensamt språk. Och sen hårda sängar och frisk luft...
Idag har jag laddat hem mina hemtentamensuppgifter och börjat läsa artiklar som jag ska granska, det ska väl kunna fungera:)
Carolina sitter på planet från Bangkok och landar i morgon på svensk mark! Nu är hon efterlängtad!
Kommentarer
Postat av: Bernike
Jaså, man vågar åka tåg där?! ;)
Trackback
