Ockelbo
I måndags fick jag efter att ha halkat på isiga vägar upp till Ockelbo, en rivstart i hemsjukvården med min handledare, en erfaren distriktssköterska K. Vi har åkt runt i stugorna kring Ockelbo, Åmot och Lingbo på ställen jag inte ens visste att de fanns. I en enslig stuga berättade mannen att det brukar gå både björn och lo på hans gård och att vargarna inte är långt borta, Huh! Många gamla blir väldigt ensamma när de är kvar i sina gamla hus, där de kanske bott sen de var barn, standarden är inte alltid den bästa och husen är kalla och dragiga medan de förfaller. Den enda kontakt de har kan vara med distriktssköterskan och hemtjänsten, samtidigt som det är skönt att vara i sin välkända miljö.
Till Ockelbo med omnejd kommer också flyktingar från olika krisdrabbade områden. De blir utplacerade i olika lägenheter, där de säkert har svårt att finna sig tillrätta och behövda, jobb finns ju inte på orten... Jag har en tanke...tänk om dessa människor som varit med om så mycket kunde få flytta in tillsammans med en pensionär, i ett hus där bara ett rum används och hjälpa till med skötsel, laga mat etc samt att alla kunde vara ett gott sällskap till varandra. Jag har börjat plantera idén lite smått, Claes skrattade och önskade mig lycka till!
Vad säger ni därute?
Det finns säkert en massa hinder som säger att det är omöjligt, men man ska aldrig säga aldrig...Andreas brukar säga "Tänk utanför boxen morsan!"
Igår hade vi en mycket intensiv arbetsdag, lunch hann vi inte med, vi färdas långa sträckor mellan alla ställen i bilen och igår var det helt bedårande vackert. Solen sken från en klarblå himmel, det hade kommit några centimeter snö på natten, det var riktigt härliga vintervägar och snön gnistrade överallt. Landskapet i detta område av Sverige är fantastiskt. Det kändes som att vara på vintersemester, en härlig känsla!
Idag bär det av till Stockholm, Carolina ska få en möbelleverans och Andreas några skjortor, får se om jag hinner med nåt mer....
The Gunilla Ring
Det började som en tanke förra året, några månader före Vår 30-åriga bröllopsdag i juni... jag ville förnya min vigselring! Många höjde på ögonbrynen och undrade såklart om jag är riktigt frisk, har jag nånsin påstått det?, hellre en ny ring än en ny man!
Jag bokade in en träff med vår vän och juvelerare Nenad och hans bror Sasa, här i Belgrad för att diskutera idén. Tidigare har jag sett flera av hans smycken med finurliga lösningar och detaljer, som jag verkligen gillar. Hur eller hur vi träffades och började spåna, det tog tid och han verkade lite ointresserad, så jag började tveka. Bröllopsdagen kom, ingen ny ring på gång, sommar, semester, det blir nog inget...
Jag fortsatte fundera och tänkte i allafall ge projektet en chans, så ny kontakt togs efter sommaren. Då hade det sjunkit in hos oss båda, jag hade en liten teckning med och han började skissa på förslag. Vi träffades flera gånger och sakta sakta började det hända saker. Tilläggas ska att det är inga snabbvisiter man gör hos dessa män, nej nej, först tar man hissen upp 20 våningar i detta sunkiga hus, det gäller att anmäla sin ankomst och vara inbjuden, man sitter ner pratar om allt mellan himmel och jord, dricker lite vin eller rakia och bekantar sig med varandra. Dom gillar Marabou mjölkchoklad och Kalles kaviar, så det brukar jag ha med dit. Ingen brådska här inte. Men det är nog det som är grejen... Nenad och Sasa vill känna sina kunder för att komma fram till det bästa och skapa en historia kring det som produceras. Det går inte att stressa på processen, jag försökte få ringen klar till Marcus och Victorias bröllop i november, men då fick han ihop en modell så jag åtminstone fick känna in känslan. Det innebar att jag gick med denna modell på fingret, vände och vred och utvecklade den ytterligare, tanken klarnade allt eftersom. Deras maskiner krånglade, det blev jul och nyår och jag funderade om min ring överhuvudtaget skulle bli klar. Kände mig som han med vanten "på lördda"...
När vi kom hit förra helgen tog jag ny kontakt, och nu började det hända saker, i tisdags var vi där i tre timmar! och jag fick ringen, nästan klar, kände in den i ytterligare två dagar och bestämde mig för att sätta dit en liten del till. Sagt och gjort igår den 12 januari 2012, sjösattes vårt gemensamma projekt och den första "The Gunilla Ring" sitter nu på mitt finger!! Den känns så himla bra, jag är jätteglad och supernöjd!
Claes inspekterar resultatet!
Nenad Raca och jag, ett bra team!
Idag har vi Nyårsafton! Gott Ntt År allihopa!!
Nytt år 2012
Vad kommer nu...
Vi hade en fin avslutning på förra året tillsammans med Helena, Tom, Katarina och Janne. Vi bjöds på tapas och gratinerad hummer med skumpa till. Vid tolvslaget stod vi på balkongen och såg alla fyrverkerier som spreds över himlavalvet. Vi tyckte dom var häftiga, men de var inget mot vad man hade i London... där Fredrik och Karolina redan somnat! Deras små änglar Andrea och Alexander sov med farmor och farfar!
Nyårsdagen var vi riktigt fräscha, lastade bilen med diverse julklappar och verktygslåda, hämtade de små barnen i Flaten och styrde kosan mot Stockholm. Vi hade många mål med den resan, att återlämna barnen till föräldrarna, att leverera Carolinas julklappar och sätta upp hennes TV, att hjälpa Andreas skruva upp lampor och städa kylskåpet, att fika med Ulla och familjen Gotthold-Bergman, att besöka Erik i nya lägenheten och äta middag med våra barn innan vi åkte mot Gävle igen den 2 januari. Vi lyckades med allt! Claes är en perfekt majstor och jag kan städa!
Vi önskar Er alla ett underbart, spännande, hälsosamt, glädjerikt och lyckosamt år 2012!!!
Tusen kramar
