gg i belgrad

Hemma men ändå inte hemma... det var precis så vi kände när vi kom med taxin in på vår gamla gata Strahinjica Bana i fredags kväll. Det var första gången vi var tillbaka i Belgrad sedan vi flyttade därifrån för nästan 3 månader sedan och vi hade bokat in oss på Villa Kalemegdan, 50 meter från vår tidigare adress. Vi ville  vara nära allt och alla, samt kunna vandra omkring olika tider på dygnet och känna in vad som händer nu för tiden.

Sedan vi stoppat in väskorna gick vi direkt till Balzac. Både Bojan och Milan var på plats och det blev verkligen ett kärt återseende. De hade förvånade och glada miner och vi kramade om varandra, i yran glömde jag helt bort att här är det tre kindpussar som gäller, men det tog jag igen med råge senare. Vi åt lite lätt och fick prova ett nytt vin som vi också förärades med en flaska, dom är för snälla! Det har varit en tuff sommar i Belgrad, värmen har varit olidlig med temperaturer mot 40 grader i tre månader och inget regn. På Balzac har de haft färre gäster än vanligt och både kocken och Alexander har slutat. Bojan och Milan är också på väg därifrån, sen är det inget som blir som vanligt för oss. Dejan från Claes kontor kom förbi och önskade oss välkomna, samtidigt som han berättade vad som skulle hända senare i veckan. Vi hann också med ett litet besök hos Milutin på Vinoteka!

Lördagen bjöd på strålande väder med klarblå himmel och + 30 grader. Vi började med en frukost på Balzac, strategiskt placerade för att kunna heja på alla våra grannar som passerade förbi. Lilla Sofia har hunnit bli 8 månader och är en liten go och glad tjej! Vi tog en promenad till marknaden och slogs av att det var väldigt lugnt på gatorna, ekonomin i landet är klart påverkad och människor har fått det mycket sämre. Marknaden dignade dock av nyskördade plommon, nektariner, vindruvor, äpplen, päron, vitkål, tomater och paprika. Bondens marknad är ingenting i sammanhanget. Det verkade som att alla serber skulle hem och laga ajvar för hela året denna helg eftersom de köpte säckvis med paprika. De har kvar såna gamla traditioner, att samlas och ta hand om sånt som skördats och fylla förråden inför vintern med olika inläggningar, surkål och annat. Vi köpte på oss lite färska valnötter!

Det var mysigt att vara tillbaka och vi njöt av att fortsätta vara ute och promenera runt i Kalemegdan, Knez Mihalova och andra delar av stan.

Efter en stunds vila träffade vi Marianne och Marko på restaurang Skedic, där vi njöt av deras sällskap och traditionell serbisk mat. Det var också ett kärt återseende! Men även här var det mindre folk än vanligt en lördagskväll.

Söndag  hade vi lite sovmorgon och fick frukost på rummet. Vi hade stämt träff med Bo-Oskar vid hästen och därifrån promenerade vi längs Donau och Sava innan vi åt lunch.

På eftermiddagen åkte vi med en av de nya spårvagnarna ut till Hippodromen där vi träffade Dragan och Jelena, tyvärr hade Vanja hunnit åka hem för dagen. Jag fick heja på Eika och hennes nya lilla föl, en liten tjej som än så länge kallas Kopeika! Eika är som vanligt en stolt och vacker mamma.

Vi har många funderingar när vi rör oss runt, över vad det är som gör att vi känner ett annat lugn i Belgrad än hemma i Sverige. Kan det vara att människor ser varandra på ett annat sätt, de ler mot varandra och de rör sig lugnare. Sen är det ju så att vi kan så mycket av språket att vi kan höra om de gnäller, vilket gör det lättare att bara koppla bort och koppla av. Men våra känslor studsar runt...

Efter lite Sarjevski Cevapcici till middag, slog vi oss ner hos Milutin en stund och han gav oss en stor burk hemlagad ajvar, som hans mamma och syster gjort i helgen. Färskare än så kan det inte bli.

Måndag =jobbdag för Claes. Dejan hämtade upp oss för ett besök hos polisen, det var dags att fixa ännu mer papper och stämplar så Claes ska kunna få hem jaktgeväret som han fått i present. Jag satt i bilen och väntade, sen åkte vi till kontoret och träffade alla underbara arbetskamrater till Claes. Så skojigt att se alla igen och även om vi sagt att vi skulle komma tillbaka i september, så verkar det som att många inte riktigt trott att det var sant. Claes fortsatte vidare mot Kragujevac och hämtade upp geväret, han är verkligen glad och imponerad över det fina jobbet dom gjort på Zastava-fabriken. Kvällen och natten tillbringade han i Pozarevac med gänget där.

Jag hade hela dagen inbokad för möten och efter kontoret träffade jag Goran, min tränare på en promenad. Han hälsade till Ettan och tycker att jag måste hitta något sätt att börja träna igen…

Mira och jag åt lunch på Panta Rei och tog sen kaffet hemma hos henne. På kvällen träffade jag Natasa och som vanligt hade vi massor att prata om. Trots att kvällen var sen när vi skildes åt så stannade jag till hos Milutin igen, en bra samlingspunkt helt enkelt när man inte vill stänga in sig på hotellrummet!

Tisdag  eftersom Goran och jag hade mer att prata om så hann vi med en träff till, dock ingen träning…  Cecilie var i stan samtidigt med mig och vi åt frukost på Balzac tillsammans med Laura. Lite shopping hann jag med innan en lätt lunch med Mira och Mima. Mot kvällningen satt jag åter igen hos Milutin och väntade in Claes och boysen som ville träffa oss. Så efter en stund dök både Bojan, Alexander och Dejan upp, Milan jobbade men kom och pratade med oss när tillfälle gavs. Kvällen varvades med att dricka Rosévin hos Milutin och äta middag på Balzac. Bosse K som var inbjuden fick sig en rolig kväll på serbiskt vis som vi alla sent kommer att glömma. 

Onsdag, dagarna går fort och jag är nöjd med allt jag hunnit göra och alla jag har hunnit träffa, även om det är några som jag inte hann med… Det får bli nästa gång. Mitt flyg var framskjutet nästan två timmar vilket faktiskt var skönt. Då hann jag träffa Danilo på en fika och ta en promenad genom marknaden igen innan jag åkte från hotellet full av en massa härliga intryck från detta återbesök i våran gamla hemstad.

Det var skönt att Claes och jag åkte tillbaka tillsammans första gången och på nåt sätt känns det nu mera helt och som att jag har knytit ihop påsen efter fem år i Belgrad och kan koncentrera mig på att bli Gävlebo igen. Belgrad kommer alltid att finnas kvar, det är relativt enkelt att ta sig dit, jag känner mig hemma där och jag har en massa vänner där.

Så med det känner jag mig nu redo att avsluta denna blogg.

Tack alla trogna läsare!!